Utan tillit, ingen källkritik

Vad händer med källkritik när tilliten till de etablerade nyhetsmedierna, till forskningsinstitutionerna, till myndigheterna med mera urholkas? Vad händer när den politiska kommunikationen mer och mer äger rum på Tiktok, – Youtube och andra sociala medier, med begränsade möjligheter till ansvarsutkrävande eller ens insyn?

Den politiska våren 2024 har varit omvälvande. Många av samhällets och politikens tidigare outtalade överenskommelser framstår nu som både mindre osynliga och självklara. Dessa förändringar kommer till uttryck inom många olika områden, men det finns ett fenomen som är alltmer hotat. Det är källkritik.

Människors förmåga att värdera och kritiskt granska informationen de möter ses som en hörnsten i det demokratiska samhället. Detta är någog som svenska och norska elever övas i under nästan hela sin skoltid.

Vi har i vår forskning, till exempel i boken Paradoxes och Media and Information Literacy: The Crisis of Information (Routledge), argumenterat för att källkritik som metod enbart fungerar om den innefattar ett slags övergripande tillit till de etablerade nyhetsmedierna, till forskningsinstitutioner, myndigheter och andra samhällsbärande aktörer. Inte en ovillkorlig tillit, utan en ömsesidig tillit som bygger på respekt och ett granskande förhållningssätt. Utan tillit riskerar källkritik att utvecklas till ett enbart cyniskt redskap som kan gröpa ur den tilltro som finns kvar i samhället.

Sommaren 2024 publicerade svenska TV4 en granskning om hur Sverigedemokraterna strategiskt använder anonyma konton på sociala medier och utmålar mediers granskning som en påverkansoperation. Hur tankesmedjan Timbro under många år tagit emot finansiering från det globala oljebolaget Exxon för att ifrågasätta klimatforskning och fördröja klimatåtgärder. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har drivit opinion inför EU-valet om snus baserad på vilseledande tolkningar av statistik om tobaksrelaterade dödsfall i Sverige.

Tidigare kommenterade statsministern Ulf Kristersson (M) Klimatpolitiska rådets vetenskapligt grundade utvärdering av regeringens klimatåtgärder med orden: ”Det finns olika åsikter”, medan klimatministern Romina Pourmokhtari (L) beskrev expertmyndighetens granskning som att de givit sin ”bild”.

Allt detta är illavarslande, men inte unikt för regeringen, eller för den delen tidigare regeringar. Redan 1967 beskrev filosofen Hanna Arendt hur politikens sfär tenderar att göra om fakta till åsikter

Det mest oroande är dock hur den senaste tidens avslöjanden viftats bort och den totala avsaknaden av politiskt samvete eller insikt i problemens allvar.

Samtidigt varnar Myndigheten för psykologiskt försvar för omfattande informationspåverkan från Ryssland i syfte att skada vår demokrati. I EU parlamentet har Putinvänliga och klimatförnekande partier, med en tveksam inställning till demokrati, och till mediernas och vetenskapens frihet, stark medvind. I USA pågår en valkamp där en av kandidaterna – verkar helt sakna förståelse för skillnaden mellan sant och falsk, fakta och åsikt, eller forskning och skvaller

I Sverige har källkritik länge betraktats som skydd mot informationspåverkan. I vår forskning visar vi på de många problem som källkritik har såsom den förs fram i Sverige som en närmast magisk kraft. Men även om källkritik inte kan vara en neutral metod har den en symbolisk betydelse för den svenska demokratin.

Källtillit kan liknas vid källkritikens dansgolv – något man kanske inte reflekterar över under festen, men om det ger vika blir det omöjligt att fortsätta dansen. För källkritik handlar om att värdera en källa, till exempel ”Kalla faktas” nyhetsredaktion, och dess trovärdighet. Utan en demokratisk överenskommelse om vilka källor som är trovärdiga och varför, blir källkritik minst sagt svårt.

Om då ett politiskt parti attackerar journalistikens demokratiska roll, eller regeringen öppet ogiltigförklarar klimatpolitiska rådets forskningsbaserade slutsatser, då nedmonteras tilliten och därmed förutsättningarna för den omhuldade svenska källkritiken. Det är och måste förbli en del av allas – politikers, mediers, liksom civilsamhällets – demokratiska ansvar att motarbeta en fortsatt normalisering av lögnen som politisk strategi.

När kriser uppstår, såsom påverkanskampanjen om att den svenska socialtjänsten där påstods kidnappa muslimska barn från, uppmanar regerings- och myndighetsföreträdare befolkningen att vara källkritisk. Uppmaningen var ett stående inslag under pandemins första månader i all kommunikation till befolkningen. Samma råd gavs också när Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina.

Det är förstås ett gott råd, men redan under vanliga omständigheter är det svårt att följa. Hur ska medborgarna tolka rådet när politiker som innehar samhällsbärande förtroendeposter samtidigt underminerar själva förutsättningarna för källkritiken?

Källkritik förutsätter en övergripande samsyn om vilka källor som är värda att lita på och varför, och om reglerna för ömsesidigt ansvarutkrävande. Om regeringen och dess parlamentariska underlag bidrar till att minska en sådan samsyn blir källkritik svårt och i ett alltmer algoritmisk styrt politiskt samtal med ökande inslag av AI närmast omöjlig.

Att förmedla källkritik till dagens skolbarn förblir då en tom gest. Om krisen eller kriget kommer och den grundläggande samhällstilliten saknas, då hjälper inte källkritik. Alla satsningar på källkritik är då inte bara att bortkastat, de riskerar att vara direkt samhällsfarliga